Självförtroende

Självförtroende.

En fundamental tillit till dig själv.

Du vet att du har allt du behöver för att möta det som ligger framför dig – oavsett om det är en match, en förhandling, eller att stå lugnt och närvarande i ett rum fullt med vimlande människor.

Självförtroende att säga det du tycker, ta så mycket eller så lite plats som du genuint känner för, eller tillåtelsen till dig själv att prestera på den yttersta gränsen av din förmåga när strålkastarljusen slås på och det är mycket på spel.

När ditt självförtroende är lägre så håller du oftast tillbaka den du verkligen är.

Du tar mindre plats än vad du vill, och behöver, för att uttrycka allt du känner finns inom dig, oavsett om det handlar om idrott, skapande eller att leda andra människor.

Du blir oftare stressad, tänker sämre, vilket ökar stressen ännu mer.

Ditt bidrag till laget, företaget eller världen omkring dig blir inte lika kraftfullt, och känslan av att inte få ut allt du vet att du kan, är inte skön.

Både utrymmet att prestera och glädjen i att göra det, blir mindre.

Du blir begränsad på alla sätt, vilket såklart också påverkar din långsiktiga utveckling.

Och det mesta av det grundar sig i din filosofi för livet och i sättet du pratar med dig själv.

Under många år höll jag tillbaka min förmåga och fulla kraft på planen.

Både för att inte riskera att göra fel, men också för att inte vara bäst. Min egen standard var perfektion, men samtidigt, vem var jag att ta plats och vara bäst?

Ett mindervärdeskomplex och en prestationsångest som hindrade mig från att upptäcka min fulla potential eftersom det, just då, var viktigare att inte sticka ut.

Åt något håll.

Jag levde mycket mer utifrån och in (vad andra människor förväntar sig, gillar eller kräver) än vad som är Standards fundamentala filosofi, att leva inifrån och ut:
Att utgå från dina värderingar, vad du fundamentalt tror på och står för.

Inte för att du inte bryr dig om andra, utan för att du vill bry dig om andra på ett sant som är sant, äkta och hållbart.

Vi alla har en gräns för vad vi är bekväma med. En plats inom oss själva där gränsen, just nu, går.

Där hjärtat börjar slå hårdare, handflatorna blir svettiga, kroppen stramare och det är svårare att tänka.

En del av stressen är emotionell och omedelbar.

En instinktiv reaktion att inte hamna i blickfånget. Att inte utsätta oss för något som kan bli fel, farligt eller där vi inte har (illusionen av) fullständig kontroll (vad kan vi egentligen kontrollera?).

Men mycket av stressen och de största begränsningarna kommer inte från en omedelbar reaktion med syfte att hålla oss vid liv. De kommer från orden vi väljer att rikta mot oss själva när vi börjar närma oss den gränsen för vad vi är bekväma med, tycker oss vara värdiga till, eller tror att vi kan hantera på det sättet vi vill.

Genom ord, bilder och berättelser tolkar vi situationer på ett sätt som håller oss tillbaka. Vi sätter upp regler för oss själva som vi sen bestämmer att vi måste följa.

Till varje pris.

Oavsett vad.

Vi är också snabba med att ge bort makten till andra människor att bestämma vårt värde och om det vi precis gjorde var tillräckligt bra.

Impostor syndrome

Vi är alla obekväma och mer eller mindre stressade när vi står inför något nytt och oförutsägbart. När vi precis har tagit oss över gränsen till nästa nivå.

Det betyder inte att du är fejk eller inte hör hemma där. Är du där så är det för att du har tagit dig dit, och därmed är värdig att vara där.

Och blir det tydligt (vilket ofta är fallet när vi tar klivet från en nivå till en annan) att du saknar tempo, erfarenhet och särskilda skills för att bli trygg på den nya nivån, så betyder inte det att du ska gå tillbaka dit du kom ifrån för att allt ska bli stabilt igen.

Vad det betyder är att du ska fortsätta prata med dig själv på ett sätt som gör att du stannar kvar där du är.

Att du coachar dig själv med disciplin, medkänsla, mod och välvilja istället för att begränsa dig själv med perfektion, självkritik eller order att springa tillbaka till en gammal version av dig.

Den utandningen är skön i stunden, men över tid blir känslan av outnyttjad potential till något som varje dag äter lite av din själ och dina drömmar.

Om du istället tränar dig i att stanna kvar lite längre i det obekväma och instabila, så kommer du, till slut, ganska snart faktiskt, att ha skaffat dig rutin, erfarenhet och kunskap som gör att det som tidigare – för inte alls längesen – var kaotiskt och överväldigande nu känns enklare och automatiskt.

Du har besegrat bossen för den nivån och därmed öppnat upp nästa.

Djupare visdom och större erfarenhet ger dig nu ett större lugn och mer utrymme att skapa, leka och utforska nya territorium.

Men för att det ska ske så behöver du stanna kvar tillräckligt länge för att det ostrukturerade och stressande ska bli familjärt och naturligt.

Och för att göra det så behöver du träna dig själv att göra obekväma saker.

Först då kommer du ha något konkret och kraftfullt att säga till dig själv när du är på gränsen till något nytt och nästa nivå.

Både professionellt och personligt.

Vad vill du att ditt liv ska handla om?

Hur vill du vara på gränsen till det okända?

Är misslyckande att göra misstag och känna obehag, eller är det att ge upp och sluta försöka?

Är det att förlora, göra fel och få skäll, eller är det att inte vara det bästa du kan vara?

Är vägen framåt att vara självkritisk och hårdhänt, eller att disciplinerat supporta dig själv över berg och dalar, förbi stormiga hav och starka strömmar?

Vad kommer kännas bäst och vad kommer leda till bäst resultat?

Vad är en kortsiktig taktik för lättnad och vad är en hållbar filosofi för mening?

Är framgång bara siffror, hårda fakta och det som går att mäta, eller är det också vem du blir längs vägen?

Vad väljer du att lita på när det inte finns så mycket att hålla dig i?

Andras åsikter och ständigt skiftande dagsform?

Vetskapen om att du vill att du liv ska innebära vissa saker, och att du därför behöver göra andra saker?

Den fundamentala Överenskommelsen med dig själv att du från och med nu kommer leva inifrån och ut.

Övertygelsen att du kommer göra jobbet i livets viktigaste delar så att du blir så skicklig att du kan uttrycka alla ord, konstverk, och drömmar som är levande inom dig.

Det är inte enkelt.

Faktum är att det ofta är obekvämt.

Men det är möjligt.

Och det är vår absoluta övertygelse att meningen och motivationen som finns i ansvaret att utveckla dig själv är några av livets absolut starkaste drivkrafter.

Att själv bestämma vilken riktning du tar genom intention och ansträngning, men grundat i längtan att utvecklas, inte i tvånget att prestera eller i jakten på applåder.

Bygg ditt självförtroende

Det är så viktigt att hedra din inre önskan att vara allt du kan vara.

Möta gamla rädslor och ifrågasätta stela regler som du bestämt att du måste leva efter.

Att medvetet och ofta utsätta dig för tyngre vikter och stormiga förhållanden så att du med tiden blir bättre tränad, modigare och tåligare.

Skickligare på att navigera livet och dig själv, även (framförallt)när du är på gränsen av vad du känner dig bekväm med.

När du varit med om saker, firat stora framgångar och hanterat smärtsamma motgångar, så vet du att du har vad som krävs. Både för att göra det du vill, och för att hantera de gångerna det inte går som du vill.

För det spelar ingen roll vem du är eller hur bra du är på det du gör. En karriär och en livstid kommer innebära misstag, motgångar och tuffare tider.

Att veta att du kommer göra jobbet för det du vill ska finnas, och ta ansvar för allt som dyker upp längs vägen, är en fundamental byggsten för ett större (och äkta) självförtroende.

Men det spelar ingen roll att du i teorin vet vem du är och vad du vill, och tidigare framgångar är inget att luta dig mot om du – när du står inför en ny prestation eller situation – pratar med dig själv på ett sätt som gör dig mindre.

70% av dig själv istället för 100%.

Jobbet och attityden ovan är för att fylla upp dig själv så nära 100% som möjligt.

Så ofta som möjligt.

Oavsett var du är eller vilka du är med.

Tryggheten i livet kommer i takt med att tilliten till dig själv ökar.

När du vet att du kommer supporta dig själv istället för att slå på dig själv, skylla på andra eller sluta, så blir du starkare, gladare och mycket tåligare.

Platsen för det största lugnet kommer vara inom dig själv.

När du har kommit så långt att du kan både kan ge allt och sen äga vad resultatet än blir, utan att tappa den du är, rätt attityd, optimala förberedelser eller full ansträngning nästa gång, så bygger du ett riktigt starkt självförtroende.

Grundat i verkligheten.

Några avslutande frågor

Vad du står för?

Hur du vill leda dig själv när du är där på gränsen till det okända och obekväma?

Vad innebär det att vara förberedd i ditt liv?

Ger du bort kraften till andra att bestämma vem du är, vad som är rätt och tillräckligt bra?

Har du bestämt hur du vill hantera din karriär och fortsatta utveckling?

Tränar du din fysiska kropp och viktiga mentala förmågor för att kunna navigera livet och karriärens utmaningar?

Och för att oftare kunna leva inifrån och ut när saker hettar till?

Att veta vad du behöver göra är viktigt, men det är inte tillräckligt. Du behöver gå ut i livet och jobba med det. Annars är det som att ha ett riktigt bra träningsprogram, men aldrig genomföra passen.

Och precis som i träning så behöver du också avsätta tid långt ifrån gränsen för vad du är kapabel till och bekväm med.

Tid för att grunda, komma ikapp, integrera visdom och respektera din egen känslighet.

De bästa jag har tränat, jobbat med och lärt av har alla gemensamt att de vet vad de står för och jobbar mot.

De vet vad de vill ska hända och är totalt hängivna till att göra det som krävs för att ta sig dit.

De tar ansvar, är förberedda, och startar varje dag med en tydlig intention.

Ger sig själva full tillåtelse att tävla, försöka och göra fel.

Och när det inte går som de vill, så har de tränat sig själva att äga det fullt ut.

För de vet att det är där på den gränsen som de lär sig mer om sig själva och bygger högre kapacitet.

Att misstag inte ett misslyckande utan en ofrånkomlig del i utvecklingen och vägen framåt. Att det enda misslyckandet är att skylla ifrån sig, inte ta ansvar för lärdomar, eller att ge upp.

De respekterar andra fullt ut, men ger ingen rätten att definiera dem eller påverka dem i en riktning de inte vill åt.

Så.

Ge dig ut i världen, på scenen, arenan, och ansträng dig.

Skaffa ovärderliga referenspunkter av både framgång och motgång.

Påminn dig (ofta) om att det inte finns något alternativ till att göra ditt bästa för dagen.

Bygg den självsäkra aura som bara kommer från att ha gjort jobbet.

Så att du med känslomässig övertygelse kan säga ”jag vet att jag har det som krävs. Både för att lyckas med det som ligger framför mig, och för att hantera mig själv och omgivningen de gånger jag inte gör det.”

När du utgår från det, vad ska stoppa dig?

// Marcus
Standards

• Mindset
• Performance